Albert Einstein får ofta stå som avsändare för ett citat som lyder ungefär så här: "Alla är genier. Men om du dömer fisken efter dess förmåga att klättra i träd, kommer den leva hela sitt liv i tron att den är en idiot."
Det mesta verkar tyda på att Einstein aldrig sagt så. Men det spelar mindre roll, vi kan istället hitta liknande tankar i essän "An Educational Allegory", som publicerades av en framstående vetenskapsman under pseudonym redan 1898.
I korthet handlar den om en tid då alla djuren delades in i simmare, klättrare, flygare och löpare. De gick i samma skola, som hade målsättningen att alla skulle bli lika bra på allt. Örnen som hade bra vingar men korta ben skulle alltså lägga tiden på att träna löpning. Och pingvinen skulle så klart öva på att flyga.
Ingen fick examen utan att kunna simma, klättra, flyga och springa enligt de uppsatta gemensamma målen. Det betydde att ankan som tvingats lägga all tid på att försöka lära sig springa kanske inte ens klarade målet för simning. Dessutom hade hen tvingats tillbringa hela sin skoltid utpekad som en dålig löpare; mobbad och utfryst. Men det var nästan ännu värre för örnen, som inte hade något som helst problem att ta sig till toppen på trädet – men eftersom den inte klättrade så som läroplanen föreskrev, fick den ändå inte godkänt i ämnet.
Banar ditt företag vägen för nya förmågor?
Jag hoppas du googlar fram och läser den korta texten i engelskt original. Det är en fantastisk berättelse. Mindre fantastiskt är att vår skola fortfarande i allt väsentligt fungerar på samma sätt, och att vår syn på utbildning inte har utvecklats mer1. Inte minst som tekniken idag gör möjligt för alla att bli sitt bästa jag.
Innan jag återgår till skolans värld, fundera över vad det här betyder för dig som företagare:
- Letar du tillräckligt aktivt efter unika förmågor när du rekryterar?
- Tvingar du in alla i samma mall när de väl börjar jobba hos dig? Samma arbetstider för alla, samma tekniska utrustning, samma kompetensutveckling, samma rutiner för uppföljning, samma processer för alla och allt?
- … eller ser du mångfalden av förutsättningar och färdigheter som en möjlighet – och använder digitaliseringen för att se till att allt det andra som också måste funka, funkar ändå.
Skolan faller inte långt från fabeln
Det kan komma som en chock, men dagens skola reglerar genom läroplanen exakt vad alla ska uppnå i olika ämnen oavsett förutsättningar, egna intressen, mål och ambitioner. Det finns till och med en timplan som säger att vi i grundskolan ska läsa 1490 timmar svenska och 1125 timmar matematik – medan hela SO-blocket med ”geografi, historia, religionskunskap, samhällskunskap” ska klaras av på 800 timmar och engelska på bara 480 timmar. Oavsett min personliga uppfattning att samhällskunskap förmodligen är vår tids viktigaste ämne hoppas jag att alla ser den skrämmande likheten med fabeln om djurens skola i inledningen.
Sant är att skolan kan anpassas. Om barnet har en funktionsnedsättning eller andra särskilda behov finns det (enligt lagen i alla fall) extra stöd att sätta in. Och här är dagens teknik en grym resurs, som jag skrev om i förra bloggposten. Vi har till exempel unga best seller-författare som är blinda sedan födseln och aldrig ”läst” en bok eller ”skrivit” en mening. De lyssnar på texter och skriver med rösten, helt enkelt. Den som har svår dyskalkyli kan få använda appar som Photomath som inte bara ger svaret, den klarar till och med att tyda handskrivna ekvationer.
"Tänk om skolan kunde låta varje barn bli sitt bästa jag"
Det är fantastiskt att stödet finns för de som behöver det som mest. Men i realiteten vet vi ju att alla barn, i alla ämnen, befinner sig någonstans på skalan mellan geni och … inte geni. Ändå ska alla göra sina timmar. Tänk om den som varken hade intresse eller förutsättning för matematik kunde göra bara det som krävs för att fixa den mest grundläggande vardagsmatten, för att sedan använda Photomath vid behov OCH få tid att fördjupa sig i något som passade just den eleven bättre. Jag tjatar, men tänk om skolan kunde ha som uppgift att låta varje barn bli sitt bästa jag. Det vore en satsning på äkta likvärdighet.
Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att skolan kommer förändras inom överskådlig tid. Så då står hoppet till dig, du där ute i arbetslivet. Oavsett om du arbetar i offentlig sektor eller det privata näringslivet kan du försöka rätta upp det som skolan misslyckats med. Om målet är trädtoppen, låt örnen flyga upp där. Det kommer alla vinna på.
Läs också "Hej företagare – du missar väl inte 1,5 miljoner potentiella kunder och medarbetare?"
[1] Jag säger inte att allt är lika illa som förr. När min pappa gick i skolan på femtiotalet tvingades han, trots en tydlig vänsterhänthet, skriva med höger hand. Hans fokus kom att handla om motorik snarare än inlärning. Han halkade efter från start och hade en tuff skolgång. Högerhänthet är numera inte tvingande. Men kanske är det tvingande skiftet från den digitala plattform barnet vuxit upp med och har i sin vardag – till något som skolan tillhandahåller en dagens motsvarighet?
